sanning

Jag har alltid drömt om den där personen som ska svepa in som en sommarvind och rädda mig/hjälpa mig/göra livet bättre och fint att leva.

Blir lite ledsen/glad när jag inser att jag har allt det där fina som man behöver i ett liv och den enda som faktiskt kan hjälpa mig är jag.

Förlorar hoppet lite när jag inser att min hjärna aldrig kommer att fixa sig.

Rynkar ögonbrynen och fortsätter envist att kämpa.

Trots att det är hopplöst och jag har gett upp femtiotusen gånger och livet är trist och tråkigt och ändlöst svart fast ändå det vackraste jag vet och värt och den enda chans man har.