Hur ska jag stå ut?

Historien om hur jag gick från att vara en utmattad, skoltrött, men ändå glad och frammåtblickande tjej till att bli det jag är idag är kanske mindre viktig i sammanhanget.
Poängen med min existens nu är att jag var dum i ett ögonblick.
När man är dum i huvudet som jag har man mycket känslor och när jag väl känner en grej så har jag svårt att glömma det och fokusera på något annat. När jag är full förstärks den här effekten och i tisdags natt var jag både full och dum.

Om jag hade tänkt efter lite hade jag insett att jag inte var ensam, lämnad och övergiven, att kvällen inte var slut och att jag vid elvatiden på valborgsnatten inte hade slut på alternativ bara för att den plan jag haft de senaste två timmarna gick i kras lite.
Men eftersom jag var full och dum så såg jag inte det, utan kände en känsla av övergivenhet jag inte kännt på länge.
Och jag var så ledsen.
Och hade jag reagerat annorlunda än vad jag gjorde hade jag inte behövt vara ledsen i fyra timmar i sträck. Hade jag inte behövt må så dåligt och inte behövt känna sån förtvivlan, men nu gjorde jag det.
Från klockan elva på kvällen till klockan tre på natten drack jag en flaska vin (och jag var redan full innan jag svepte den), sörjde min existens och kände en fruktansvärd förtvivlan och en känsla av att ha blivit övergiven av den person som är viktigast i hela livet.
Sen kom jag hem och skrek och grät och ville inget hellre än att dö.

Jag förstörde högst troligen kvällen för tre fina människor och min egen själ sved och värkte och allt gick rent åt helvete.

Och hur går jag vidare härifrån?

Ett av mina stora problem i livet är att jag har svårt att gå vidare. Jag ältar och ältar och ältar och kan inte acceptera att saker hänt och inte går att ändra på utan jag måste sörja att de hänt länge innan jag kan gå vidare.
Jag vill bli förstådd och accepterad och jag vill att saker ska lösa sig och jag vill få kompensation.
Jag vill att saker skulle ha löst sig i tisdags natt och inte igår.
Jag vill ha alla dessa timmar ogjorda.

Det är förstås omöjligt.
Istället har jag fått höra att den viktigaste människan i världen hatade mig lika mycket som jag hatade honom den natten. Att han anser att jag var dum och agerade fel. Jag har fått höra att mina vänner ansåg att jag var dum och antagligen anser att jag är falsk.
Det värsta är att jag två gånger under kvällen var så nära en lösning men jag missade den och därefter gick allt utför. Så fruktansvärt nära en lösning som skulle gjort kvällen fin och vacker och bäst igen men i min egen envishet lät jag lösningen gå mig förbi och istället måste jag nu må såhär.

Och det spelar ingen roll hur mycket jag är förlåten. Det spelar ingen roll hur mycket min allra finaste säger att han älskar mig och att jag borde glömma det.
Hur kan jag glömma det?

Hur kan jag glömma flera timmars ren smärta och bara rycka på axlarna, säga att det var förr och gå vidare.
Hur kan jag glömma känslan över att det är jag som står ensam ansvarig och att det är jag och enbart jag som är dum och dålig och elak i den här situationen.
Hur går man vidare med sig själv som person när man bara kan känna ren avsky över sin egen existens.
Hur ska jag se mina vänner i ögonen?
Hur ska jag klara att vara ensam resten av mitt liv för nu vet jag att jag inte orkar längre.
Orkar inte med att försöka vara bra för jag misslyckas gång på gång på gång på gång.
Just nu är jag beredd att ge upp.
Jag orkat inte vara så här ledsen igen så jag är beredd att ge upp mina vänner och ge upp att någonsin träffa någon igen och jag vill bara vara ifred resten av livet.

Hur går jag vidare med mig själv för just nu orkar jag inte med.
Och jag har en kandidatuppsats som måste skrivas, och en exkursion som måste göras.
Och allt jag vill är att få sova hela livet och aldrig mer behöva träffa en annan människa.

Ibland när jag är på lite halvirriterat humör så kan jag skälla på Simon bara för att jag känner för att skälla på någon. Jag gör det här lite halvseriöst, och hittar på rätt absurda anklagelser (typ som "jaha men om inte du ställer müslin på hyllan hemma hos mig bara för att du tycker att mitt hem inte är värt att anstränga sig i så kanske du kan skaffa dig en annan kvinna! Du kanske inte ens tycker att jag är värd din kärlek längre!!!" för att jag inte sagt till honom att müslipaketet bor på hyllan och inte på diskbänken...) för att jag tycker att det är kul med absurda anklagelser (absurt=roligt) och skönt att få skälla lite.
Simon fattar aldrig att jag inte riktigt menar något med det här, och att det inte alls har med müsilin att göra, utan mer att jag är lite trött eller vaknat på fel sida, och så tar han jätteilla upp och blir ledsen.
Och eftersom när han blir ledsen och jag mår dåligt över det här inte vill förklara att det bara var ett skämt (dålig stämning) så lådsas jag som om jag vore seriös och sen är vi ledsna båda två hemma.

jag känner att jag kanske måste sluta med att skälla på min pojkvän för skojs skull..

Simon är en så öm och känslig varelse.

egocentrism

...efter att i ca ett dygn ha behövt utstå att inte få skicka briljanta och roliga sms till min pojkvän så har jag övervägt att börja blogga igen.

Just nu går jag igenom en fas i mitt förhållande. Fasen består i att vi bråkade om en nu bakomlämnad skitgrej och han sa "jag tror helt enkelt att jag är van att vara ensam, men du är inte det" och "ibland måste jag få vara ensam, du har större behov av sällskap än jag har".
Jag blev förolämpad ända in till själen.
Inte bara har han rätt i allt han säger, han vågar erkänna rakt i mitt ansikte att han vet om det också!!

Därför beslutade jag mig nu när jag åker hem till mina föräldrar i några dagar (de har uppfattningen om att man måste umgås då och då ibland och jag kan njuta av gratis mat och ett köksbord att skriva min uppsats om grottbildning vid i ett par dagar) kan jag passa på att plåga min bättre hälft med absolut tystnad från min sida. HAH!
Problemet är att detta plågar mig mer än det plågar honom.

Jag är en mycket briljant person som kommer på smarta och eller roliga saker hela tiden och NU HAR JAG INGEN ATT DELA DET MED!!

Den utlösande faktorn i det här fallet är om jag ska erkänna det själv inte överdrivet briljant men ändå en stor grej.
Jag avskyr att sitta vid samma bord som min far när han äter. för han smaskar.
Och tycker att det är helt ok att tugga med öppen mun. 

Så nu får mina ärade 0 läsare (eftersom jag inte skrivit på 2 år) se mer av mig.
Åtminståne en gång till. Kanske :)