livet suger när...

Ens bästa kompis i staden där man bor också är den man är kär i.

Killen man är kär i gärna vill ha dig som flickvän men du är bara två månader ifrån fem år av förhållande och vill vara fri som en fågel.

Hjärnan och själen längtar efter frihet och utrymme medan hjärtat värker och värker efter honom.

Du lider av grym beslutsångest.

Man käkar glass fast man inte borde.

Man tycker att man kunde vara såhär smal och snygg som de flesta andra men set ut som ett miffo.

Man har två jävla labbrapporter att skriva trots att vårsolen lyser och fåglarna sjunger.

Man längtar utomlands trots bristen på pengar och tid.

Man inte är riktigt normal där uppe i knoppen och ständigt måste kämpa för att riktigt inse och förstå vad som är rimligt och sant.

Man hellre läser en bok när labbgrejerna är klara men har suttit på facebook istället för att skriva dem.

Nä nu skiter jag i det här och tar en prommenad istället.

...

Idag sårade jag en av världens finaste mäniskor.

Idag talade jag om för en av mina bästa vänner att vi kanske inte ska ses på ett tag.

Idag krossade jag flera av mina egna drömmar.

För att jag är rationell.

Och smart.

Idag lämnade jag min bästa vän här.

Hur överlever man något sådant?

och så...

Ett telefonsamtal några timmar senare.

Ett glatt sms och en eftermiddag med världens bästa kvinna.

Eller iallafall världens bästa lebb.

En facebookchatt,

Så fantastiskt fina vänner.

Och så var allt bra igen.

Nästan,

Jag balanserar fortfarande på gränsen.

Men i allafall på rätt sida,

Ser iallafall ljuset ocg dv andra klyschor.

Idag köpte jag en mandelkvarn för 129 kr för bara mynt och livet ler mot mig igen.

...

Ibland måste man helt enkelt vara starkare än vad man trodde var möjlgt

vilken tur

vilken tur att allt är återställt till normalläge igen...

Jag tyckte det var lite tomt och obekvämt igår när den här konstanta smärtan försvann ett tag.

Men nu är den tillbaka på full styrka, så det är helt ok igen.

Hur?

Hur längtar man efter någon man inte alls får längta till?
Hur hör man varje tyst sekund från telefonen dunka mot trumhinnorna?

Hur krossar man två fina hjärtan på tre dagar?

Hur överlever man förlusten av två vänner?

Hur väljer man bort något man vill ha så mycket?

Hur är man vis och klok när man egentligen absolut inte vill?

Hur kan man vara så stark?

Hur vågar jag hoppas och tro?

Hur kan man vara ensam?

Hur ska det gå för mig?

Hur kan jag vara så orättvis?

Hur ska jag skriva det här utan att ni förstår.
Fel.

För mina känslor är så himla mycket som dom inte borde vara.

Jag längtar efter helt fel sak.

Vill ha bort dig ur mitt liv, fast det inte borde vara så.

Har ingen anledning fast allt egentligen bara är så fel, fast rätt.

Vill ha dig varje sekund, men ändå inte, vill ha dig nära jämt fast inte på det sätt du vill.

Fast ändå jo.

Ljusa dagar och skrämmande beslut.

Mörka nätter och allt gick bara så himla fel.

Fast underbart rätt.

Får aldrig hända igen, kommer aldrig att hända igen.

Och ändå så kan jag inte sluta tänka.

Hur ska det gå för mig?

söndag morgon

Har en kropp som uppenbarligen inte tycker att man behöver sömn.
Har en hjärna som uppenbarligen tycker att man inte behöver mat.
Ska träna intensivt och sedan gömma sina drömmar och hoppas på det bästa.

mina drömmars stad

Livet börjar sakta men säkert klarna lite.


jag lär mig återigen med förvåning att livet inte behöver vara svårt ändå. Att allt det här kan vara så lätt även för mig. Att känslor är helt ok och att jag inte är ensam. faktiskt.

Har ett jättebeslut att ta. Jätte. Jättejobbigt, i mina tankar hela tiden. Hundra procent.
Jobbigt att vara nära. Jobbigt att vara nära dig, och dig.

Livet är fint här. fantastiskt. och vackert.
Jag klagar mycket och beslutet tynger, men faktiskt tror jag att jag äntligen hittat hem igen här.
och det är så fruktansvärt skönt

men varför??

Varför ska livet vara såhär??
Varför ska livet alltid gå i samma banor och vara s jävla orättvist?
Varför ska det alltid bli såhär?

Varför går det alltid i samma jävla såhär?
PISS!