stuff

Ibland känner jag mig alldeles borta från världen.

Det är som om jag lever flera olika liv, med olika personer och olika teman, men när det kommer till kritan käns det som om det enda verkliga är när jag är själv, hundra år gammal, skild från hela världen och nästan redan död.

Jag kan ännu inte säga vad jag tycker om den nya staden.
För allt är så annorunda och olikt det jag i maj drömde om och föreställde mig, så olik det jag tänkt mig när jag för första gången satt ienbil på väg hit.
Allt är både bättre och sämre och jag har massor och ingenting att göra och hundratals måttligt livsavgörande beslut att ta.

Min vecka har bestått av en dag vid havet efter 1,5 timmars sömn på en buss. Där klättrade vi på klippor och tittade på sten. Jag njöt av att vara nära de vackra, stormiga, blå vågorna.

dagen därpå sprang vi in och ut ur en buss och tittade på er sten.

de två senaste dagarna har spenderats i stuffen, där vi förvånande nog har... tittat på sten.
Vi har ca 500 mineraler och bara 200 bergarter att kunna till imorgon, och nivån ligger ungeför på: "ahmen, den här är ju stentung!"
"vad är det här? Jo det är kvarts, det är ju kristallklart!"
"whats this, this is gneiss.."
"det här är pegmatit, det är jag ju i alla fall bergsäker på."

nu ska jag lägga mig och lära mig skillnaden bla mellan Echiodermata crinoidea, Mollusca cephalopoda coleoidea och Brachiopoda rhychonelliformea.

imorgon är det stufftenta, sen börjar det riktiga plugghelvetet

True Blood

Den enda existerande fördelen som finns med mens är att man har rätt att äta godis.

Ungefär som när man är sjuk, fast lite äckligare.

såhär om hösten

Spenderar jag mycket hellre mina kvällar med att lusläsa en bra bok eller sträcktitta mig igenom sex säsonger av valfri favoritserie på min dator än att plugga.
Det är vad jag gör också.
Smart nog.
Om en vecka har jag min första tenta och jag har inte ens öppnat min kurslitteratur.
Väldigt strategiskt gjort.

Sulle jag inte skärpa mig det här året?
Skulle jag inte vara produktiv och effektiv och faktiskt bara bita ihop och göra det som måste göras?
Nje. Uppenbarligen var det inte lätt att förändras.
Alls.
Mitt liv har knappast förändras speciellt drastiskt alls av att byta stad.
Visst, de yttre detaljerna må vara annorlunda men på djupet är jag samma gamla människa som jag alltid varit. Och mitt liv ett resultat av mina ständigt upprepade handlingar och tankegångar.

Idag har jag spenderat större delen av eftermiddagen med att desperat försöka ta reda på hur magnetkis bildas.
Med bristande resultat, det finns uppenbarligen inte en människa mer än jag som bryr sig om det.

Måndag - Tisdag spenderades i Skara på exkursion och jag hackade fossiler och grävde i uran-rika bergarter.
Jag gjorde mig även en massäck på smörgås och varm choklad och kännde mig som sju igen.
Bortsett fårn att exkursion varken var rolig eller intressant. En ny upplevelse för leka-glatt-i-skogen-annka.
Jag skyller på lärarna och ser med förväntan fram emot nästa busstur på måndag.

Jag ska ha valt rätt den här gången.
För jag pallar inte att börja om igen.

om valet och kvalet

Jag har spenderat större delen av år 2010 med att förfärat utbrista för mig själv: Men herrejesus! Det är ju val i år! Jag måste börja läsa på!!

Därför var jag mycket ansvarsfull och började som en plikttrogen medborgare att fördjupa mig i politiken för ca en vecka sedan.
Mina åsikter är ungefär de samma som när jag läste på sist (för ca tre år sedan) Det finns två partier, det ena har rätt vettiga åsikter, men deras idé angående skolan SUUUGER så mycket att det är jobbigt att bara tänka på det.
Det andra har rätt vettiga idéer, men i vissa frågor har de åsikter som SUUUUUGER så mycket att det är jobbigt att bara tänka på det.
Det är som att välja mellan pest eller kolera, bara det om du väljer pest får du en klubba med citronsmak och om du väljer kolera får du en som smakar hallon.

Så igår när jag letat på och dammat av mitt stackars röstkort satt jag 40 minuter utanför stadsbiblioteket och hade ångest.
Nu ska jag gå in och rösta, nu ska jag gå in och rösta, nu ska jag gå in....
Amhen komigen nurå! Det är ju bara att välja någonting! NU går jag in!!!!
...Sen tog jag med mig mitt röstkort på en tur till centralstationen och köpte en tågbiljett istället.
Det var roligare.

Planerna för kvällen var förståss at renskriva mina stuff-anteckningar och läsa på lite mer om de minst sugande partierna på internet.
Därför drog jag på krogen med klassen och spenderade kvällen med att härma djurläten med tillhörande rörelser och hålla tacktal till föreläsaren som hälften av klassen regelbundet somnar till.
Sen dansade vi.
Det var trevligt.

Idag pallade jag min cykel genom regnet och lämnade mina smått tveksama politiska åsiker i tre kuvär i en låda.
Take that sverigedemokraterna!!! Mindre procent åt er, mer till partier som faktiskt inte är helt dumma i huvudet!

I keep dancing on my own

Det finns ett ögonblick när världen står stilla och där finns bara du.

Det finns ett ögonblick där världen är vacker, mitt liv är perfekt, och jag är fantastisk, lycklig och helt till freds.
Och det är mitt i natten, bland blinkande ljus, dansande människor och alldeles för hög musik som tar upp hela min själ.
Och även om jag antagligen beter mig som ett koordinatiskt missfoster som är högröd i ansiktet med smink rinnande ner för kinderna och ett hår som ett skatbo efter ett par timmar i total glömska, så är det då jag är som mest fri. För man har inte tid att tänka.
Det man har tid med är att försöka sjunga med i texter jag inte kan, hoppa upp och ned när musiken stegrar sig, och att röra sig (i alla fall enligt mig just då) helt i takt med den när den är monoton.
Och alla människor runt om kring mig är vackra, för vi alla gör samma sak.
Och här, här i min nya stad, här har jag hittat fantastiska människor.
Jag känner dem inte om dagarna, jag har inte hittat mina vänner, ännu, men jag har hittat fantastiska dansare.
För vi alla står i ring, vi alla dansar, fult, vackert, intensivt och roligt, och vet ni vad de bästa är?
De dansar, och ingen av dem förävntar sig att jag ska ha sex med dem efteråt, ingen av dem vill hångla, ingen av dm är där för att jag är kvinna och alkoholpåverkad.
Vi dansar för att det är kul.
Jag dansar för att vara fri.
För att det är underbart och fantastiskt.
För att där är du och musiken, ingen annan än du, ljuset och musiken.
och sen.
Sen kommer reccedansen.
Det rytmiska, magiska tickande ljudet som bara fyller dig med glädje.
Och helt plötsligt är du inte längre själv. Inte längre en individ.
Du är recce.
jag har aldrig träffat personen framför mig, eller personen bakom mig, personen till vänster om mig är bara en bekant, men just nu spelar det ingen roll, för vi gör samma rörelser, dansar samma dans, vi är alla reccar. Och vi alla är fantastiska.

När jag cyklar hem genom den dimmiga höstnatten är jag alldeles ensam, och det enda ljud som hörs är det svaga ringandet i öronen efter dansgolvet.
Om nätterna i alldeles för hög fart över mörka vägar är jag lycklig.

Om dagarna sitter jag i diverse klassrum bland människor som blir mer och mer bekanta och försöker lista ut om jag vill dedikera resten av mitt liv till stenar, om det här verkligen är rätt.
Eller om jag ska ändra mig för omväxligns skull.
Jag gör det medan jag fascineras av jordbävningar, vulkaner, bergens rötter, urgamla leddjur och föreläsare som jämför sina kollegor med hitler.
Om dagarna funderar jag på om jag äntligen ska hitta den plats jag passar in på.

om nätterna sakanr jag min pojkvän, kollar på alla säsonger i en jättebra serie eller pratar med min fantastiske roomie när jag egentligen borde sova.

Och livet fortsätter i allt för hög hastighet runt om mig.