söndag morgon

Har en kropp som uppenbarligen inte tycker att man behöver sömn.
Har en hjärna som uppenbarligen tycker att man inte behöver mat.
Ska träna intensivt och sedan gömma sina drömmar och hoppas på det bästa.

mina drömmars stad

Livet börjar sakta men säkert klarna lite.


jag lär mig återigen med förvåning att livet inte behöver vara svårt ändå. Att allt det här kan vara så lätt även för mig. Att känslor är helt ok och att jag inte är ensam. faktiskt.

Har ett jättebeslut att ta. Jätte. Jättejobbigt, i mina tankar hela tiden. Hundra procent.
Jobbigt att vara nära. Jobbigt att vara nära dig, och dig.

Livet är fint här. fantastiskt. och vackert.
Jag klagar mycket och beslutet tynger, men faktiskt tror jag att jag äntligen hittat hem igen här.
och det är så fruktansvärt skönt

men varför??

Varför ska livet vara såhär??
Varför ska livet alltid gå i samma banor och vara s jävla orättvist?
Varför ska det alltid bli såhär?

Varför går det alltid i samma jävla såhär?
PISS!