jul

Det är så mycket som är fel.
Eller förvirrande.
Eller så fint att det nästan gör ont att tänka på.

Jul.
Så otroligt vackert.
Familj.
En så underbar familj att jag njuter av att vara hemma. Känner de där känslorna bara de kan ge.
kärlek, uppgivenhet, lycka, glädje, otrolig gemenskap och tillhörande.
Bo.
Jag har någonstans att bo.

Vänner.
Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv.
Så fina att jag när jag är med dem inte kan tänka mig något bättre någonstans.
Så fina att jag faktiskt vet att jag kan vara lycklig.
Så förtvivlad över att alla dessa känslor inte är något konkret att ta på eller spara där jag kan se dem. Något jag kan ha kvar och vara säker på.
Arg på mig själv för att jag blivit den jag är.

Ilska.
Arg, så arg. Hela tiden arg utan att veta varför.
Utan att vilja vara det.

Förvirring och förtvivlan.
Förbjudna känslor i mörka miljöer.
Förbjuden längtan och tankar som inte borde finnas, men måste tänkas och begrundas.

Snö. Kopiösa, ofattbara mängder härlig snö som bara måste njutas av och fröjdas över.

Framtid.
Gud denna framtid. Ja den kommer så sakta mot mig, men vad ska den bli och hur ska jag skapa den rätt? Hur kan vi alla ha detta ansvar?

ork.
Att orka.
Att leva med att försöka att inte tänka i de banor som faller mig så naturliga.
Att försöka leva på ytan av det hav som är mina känslor av otrolig kärlek varvad med djupaste förtvivlan.
Att se framåt utan att planera för mycket. Att njuta av det förflutna utan att sakna.
Att hoppas utan att slås ner av nederlag, att försöka att lära mig att vara som de andra.
kanske en dag.

kväll

Inatt regnar det stjärnor över jordavalvet.

Jag sitter med ryggen mot fönstret och borde ha pluggat för längesedan.

Minns hur fint det var att stå med ansiktet mot den vinterkalla himlen med mamma tryckt mot örat i telefonen och bara andas vattenånga mot oändligheten.
Hur vackert kyla är, hur vackert vintersverige är. Hur vackra stjrnorna tindra.
Och jag fick tre stjärnfall, trots min korta tid ute, trots tvånget att gå in som jag sedan inte levde upp till.

Jag har andra tankar ikväll.

Hur glad jag är att jag har Dig.
Hur ledsen jag är att jag ska flytta.
Hur less jag är på mig.
Hur gott det är att ha en jacka som luktar hemmahemma
Vilken panik jag har över att jag inte kan göra allting rätt
för er.
Ni förtjänar ju så otroligt mycket bättre.
allihopa.
Den oändliga ångesten över att göra er besvikna, att känna att jag inte räcker till ens i närheten trots att ni aldrig skulle våga drömma om att knna så.
Jag vill ju bara vara perfekt för er.
Hur glad jag är att du torkar mina tårar.
Varje gång.
Fortfarande min älskade.
Vilka fina ord du ger mig när jag behöver dem.
Minen av allt det fina.
Längtan till julen och oro över att dne så snart är här.
Tänk om jag inte hinner med att känna.
Glädjen i att tända det första ljuset. och det andra, och det tredje.
Glädjen i att allt ör vackert.
Smaken av ett paraply av knäck.

Gud nu måste jag plugga.

om hur det blev

När jag kom hit till den nya staden för bara fem månader sedan var jag vilsen, rädd och blyg.
Jag skulle börja om - igen.
Jag skulle flytta in med en främling på osäkra grunder och trots vad alla sade hade jag inte hittat ett gäng bästa kompisar redan första veckan i skolan.
Inte ens första månaden.
Jag tyckte att sten var ju inte så kul och klassen inte så rolig och jag var blyg blyg blyg så fort min roomie var hemma.

och hur blev det?
Med resultatet i handen.

Ja, sten är ju inte så kul, men vatten är intressant och lockar mig ändå.
Inga jobb finns väl direkt att hitta (trots att det var anledningen att jag sökte) men jag känner mig så hemma.

Lägenheten. Där jag känner mig hemma på ett sätt jag inte gjort sen gävle. (jag flyttar härifrån om två veckor)
Roomien, som jag fortfarande inte vet vad han tycker om mig, men som jag trivs så bra med.
Klassen. Så fin, så fantastisk, så härlig och så underbar att det inte spelar någon roll om jag blir arbetslös resten av mitt liv, bara jag får vara här med dem.
Klassen, där jag ännu inte har någon själsfrände, någon tedrickare eller bff, men där jag har så roligt och så fint att man kan ju bara bli glad.
Plugget, för första gången den här terminen interessant.

Och nästa termin, nästan lika oklar som min förra, men här är fint.
Livet börjar bli fint.
Om jag nu bara hittar en bostad kanske livet kan bli riktigt bra här.
äntligen

onsdag.

Idag när jag vaknade låg jag i en hel timme och önskade att en kopp te vänligen skulle kunna fixa sig själv och sedan ta sig timm mitt rum. Det var allt jag ville ha i hela världen, en kopp te.
Och tyvär skakade jag själv aldeles för mycket för att ta mig till köket.

Sen ringde alarmet på min mobil.
Och jag ignorerade det.
Nio minuter senare ringde det igen.
Och jag ignorerade det.
Sen ringde det igen, fem gånger, och jag ignorerade det och bestämde mig för att jag nog inte ville eller kunde gå till skolan idag.

Några alarm efter det första tre beslutade jag mig ändå för att fixa den där koppen te, och upptckte att om jag bara drack den, och sen duscade, så skulle jag nog hinna till skolan ändå.

och där var jag, 40 minuter senare och nästan i tid.

Och igårkväll var jag lycklig.
För jag har fina, roliga, underbara klasskamrater, för att vin är gott och för att det är underbart att dansa. För att nostalgimusik är kul att lyssna på och för att jag har väldens bästa mamma som skickar mig täckbyxor i vinterkylan.
För att jag har ett så fint liv.
Det är viktigt att jag kommer ihåg det de dagar det inte alltid är så lätt att vara glad.

sanning

Jag har alltid drömt om den där personen som ska svepa in som en sommarvind och rädda mig/hjälpa mig/göra livet bättre och fint att leva.

Blir lite ledsen/glad när jag inser att jag har allt det där fina som man behöver i ett liv och den enda som faktiskt kan hjälpa mig är jag.

Förlorar hoppet lite när jag inser att min hjärna aldrig kommer att fixa sig.

Rynkar ögonbrynen och fortsätter envist att kämpa.

Trots att det är hopplöst och jag har gett upp femtiotusen gånger och livet är trist och tråkigt och ändlöst svart fast ändå det vackraste jag vet och värt och den enda chans man har.