om hur det blev

När jag kom hit till den nya staden för bara fem månader sedan var jag vilsen, rädd och blyg.
Jag skulle börja om - igen.
Jag skulle flytta in med en främling på osäkra grunder och trots vad alla sade hade jag inte hittat ett gäng bästa kompisar redan första veckan i skolan.
Inte ens första månaden.
Jag tyckte att sten var ju inte så kul och klassen inte så rolig och jag var blyg blyg blyg så fort min roomie var hemma.

och hur blev det?
Med resultatet i handen.

Ja, sten är ju inte så kul, men vatten är intressant och lockar mig ändå.
Inga jobb finns väl direkt att hitta (trots att det var anledningen att jag sökte) men jag känner mig så hemma.

Lägenheten. Där jag känner mig hemma på ett sätt jag inte gjort sen gävle. (jag flyttar härifrån om två veckor)
Roomien, som jag fortfarande inte vet vad han tycker om mig, men som jag trivs så bra med.
Klassen. Så fin, så fantastisk, så härlig och så underbar att det inte spelar någon roll om jag blir arbetslös resten av mitt liv, bara jag får vara här med dem.
Klassen, där jag ännu inte har någon själsfrände, någon tedrickare eller bff, men där jag har så roligt och så fint att man kan ju bara bli glad.
Plugget, för första gången den här terminen interessant.

Och nästa termin, nästan lika oklar som min förra, men här är fint.
Livet börjar bli fint.
Om jag nu bara hittar en bostad kanske livet kan bli riktigt bra här.
äntligen