Ibland när jag är på lite halvirriterat humör så kan jag skälla på Simon bara för att jag känner för att skälla på någon. Jag gör det här lite halvseriöst, och hittar på rätt absurda anklagelser (typ som "jaha men om inte du ställer müslin på hyllan hemma hos mig bara för att du tycker att mitt hem inte är värt att anstränga sig i så kanske du kan skaffa dig en annan kvinna! Du kanske inte ens tycker att jag är värd din kärlek längre!!!" för att jag inte sagt till honom att müslipaketet bor på hyllan och inte på diskbänken...) för att jag tycker att det är kul med absurda anklagelser (absurt=roligt) och skönt att få skälla lite.
Simon fattar aldrig att jag inte riktigt menar något med det här, och att det inte alls har med müsilin att göra, utan mer att jag är lite trött eller vaknat på fel sida, och så tar han jätteilla upp och blir ledsen.
Och eftersom när han blir ledsen och jag mår dåligt över det här inte vill förklara att det bara var ett skämt (dålig stämning) så lådsas jag som om jag vore seriös och sen är vi ledsna båda två hemma.

jag känner att jag kanske måste sluta med att skälla på min pojkvän för skojs skull..

Simon är en så öm och känslig varelse.

egocentrism

...efter att i ca ett dygn ha behövt utstå att inte få skicka briljanta och roliga sms till min pojkvän så har jag övervägt att börja blogga igen.

Just nu går jag igenom en fas i mitt förhållande. Fasen består i att vi bråkade om en nu bakomlämnad skitgrej och han sa "jag tror helt enkelt att jag är van att vara ensam, men du är inte det" och "ibland måste jag få vara ensam, du har större behov av sällskap än jag har".
Jag blev förolämpad ända in till själen.
Inte bara har han rätt i allt han säger, han vågar erkänna rakt i mitt ansikte att han vet om det också!!

Därför beslutade jag mig nu när jag åker hem till mina föräldrar i några dagar (de har uppfattningen om att man måste umgås då och då ibland och jag kan njuta av gratis mat och ett köksbord att skriva min uppsats om grottbildning vid i ett par dagar) kan jag passa på att plåga min bättre hälft med absolut tystnad från min sida. HAH!
Problemet är att detta plågar mig mer än det plågar honom.

Jag är en mycket briljant person som kommer på smarta och eller roliga saker hela tiden och NU HAR JAG INGEN ATT DELA DET MED!!

Den utlösande faktorn i det här fallet är om jag ska erkänna det själv inte överdrivet briljant men ändå en stor grej.
Jag avskyr att sitta vid samma bord som min far när han äter. för han smaskar.
Och tycker att det är helt ok att tugga med öppen mun. 

Så nu får mina ärade 0 läsare (eftersom jag inte skrivit på 2 år) se mer av mig.
Åtminståne en gång till. Kanske :)