Ibland när jag är på lite halvirriterat humör så kan jag skälla på Simon bara för att jag känner för att skälla på någon. Jag gör det här lite halvseriöst, och hittar på rätt absurda anklagelser (typ som "jaha men om inte du ställer müslin på hyllan hemma hos mig bara för att du tycker att mitt hem inte är värt att anstränga sig i så kanske du kan skaffa dig en annan kvinna! Du kanske inte ens tycker att jag är värd din kärlek längre!!!" för att jag inte sagt till honom att müslipaketet bor på hyllan och inte på diskbänken...) för att jag tycker att det är kul med absurda anklagelser (absurt=roligt) och skönt att få skälla lite.
Simon fattar aldrig att jag inte riktigt menar något med det här, och att det inte alls har med müsilin att göra, utan mer att jag är lite trött eller vaknat på fel sida, och så tar han jätteilla upp och blir ledsen.
Och eftersom när han blir ledsen och jag mår dåligt över det här inte vill förklara att det bara var ett skämt (dålig stämning) så lådsas jag som om jag vore seriös och sen är vi ledsna båda två hemma.

jag känner att jag kanske måste sluta med att skälla på min pojkvän för skojs skull..

Simon är en så öm och känslig varelse.