Segt

Tisdagsbloggen går lite åt stöpet när jag inte har något eget internet längre och dessutom måste tentaplugga.
Livet går lite åt stöpet för att jag har min hjärna och tankarna far och flyr.
För att jag har min pojkvän i en annan stad och saknar honom jämt och ständigt.
För att jag flyttade för att fly, och inte känner mig hemma någonstans längre.
Inte känner att jag har så mycket kvar.

För att jag är glad och nöjd, och trivs och är entusiastisk, och för att det jag läser gör mig lycklgast i världen.
För att mina kärare är bäst.

För att mina nyfunna kompisar är fina och snälla, men för att vi har väldigt olika intressen, och väldigt lite tid.

För att jag längtar till uppsala och bli riktigt full för att glömma hela min existens.

För att jag fasar för uppsala för att jag vet ju att jag inte kommer att passa där heller.

För att jag är less. Och trött.
Gammal och trött och inte ens fyllda 20.
Trött på livet och trött på ensamheten.
Trött på besvikelser och hopp.
Trött på att börja om på nytt, trött på att tappa allt det gamla.

Trött på att sällan hitta hem i mig själv.

Onsdag igen

Världen är emot mig.
Mitt internet har varit nere och min kontakt med omvärlden har reducerats till primitiva medel som sms och muntlig konversation.

Jag har även varit avskuren från bloggen och mitt tisdagskoncept håller på att gå i bitar.

Så.
Tisdagsbloggen?
Tisdagsbloggen bygger lite på nanovrimokonceptet, att jag måste hålla igång mitt skrivande, men även mest för mina läsares skull.
Jag vet själv att det är härligt att besöka bloggar där jag vet att det kommer att finnas ett eller flera inlägg per besök (oftast dagligen) och jag vet att man gärna glömmer bort de bloggar som sällan skrivs på.
Jag tvivlar personligen på att jag har material för ett inlägg om dagen, så jag tänkte: minst en gång i veckan.
Om ni kommer hit varje onsdag så ska det finnas något att läsa.
e Voila:

Min vecka:

Studierna fortsätter med morfem, fonem transkriptioner av köpingbor, härliga föreläsningar, härliga föreläsare, vilsegåenden och nya människor.

I helgen har jag spelat munchkin med E och Sandra efter två mer eller mindre lyckade bakförsök. Kakorna är i sig ätbara, men varken speciellt tjusiga eller fantastiska, och jag ger bort dem till höger och vänster för att inte äta alla själv och bli ännu fläskigare än vad jag är.

På lördagen träffade jag A på en fest, och eftersom jag inget ätit under dagen tyckte jag att det var en fantastiskt bra idé när han drog fram vodkaflaskan.
Jag hade en mysig kväll med gamla vänner tills festen tog slut och jag följde A hem genom mörka gränder för att sedan läsa resten av natten på älskades soffa.

Söndagen var en dag av illamående, fantastiska promenader och ett äventyr då jag tog upptåget för första gången. Bärandes bla på en whiteboardtavla och en dammsugare.

Väl tillbaka i skolan har jag "pluggat" hemma hos en kompis då vi effektivt pratade film och resot i några timmar över en janssons frästelse, innan jag aldeles själv hittade hem från andra sidan stan, (med avancerade saker som både bussar och byte av tunnelbana). Och så har jag attackerat söta norrmän i klassrummet, babblat på i nervös förhoppning, och fått sällskap av honom nästan hela vägen hem. Vi prtade förvånansvärt nog om språk, och konstaterade att båda avgudar QI

Jag och J har ett problimatiskt problem ochstör nu hämningslöst våra lärare, kurskamrater och främmande människor på tunnelbanan i desperat jakt på en spansktalande människa.

Idag fick jag en gratis mugg i skolan.

Jag har lagat expirimentell mat igen, och konstaterat ännu en gång att jag är ett geni.

Och nu ska jag sova.

God natt

How do you call your lover boy?

Det är onsdag kväll och jag är pepp på att blogga.
Jag skiter i tisdagskonceptet och bara skriver på för att jag vill och man borde ta vara på lust och inspiration.

Jag är full av längtan.
Jag har lyssnat på dirty dancing-sound tracket hela dagen och jag längtar efter filmen så jag blir galen.
Jag vill dansa och svänga med, bli hopplöst förälskad alla fjantiga klychor till trots.
Jag vill höra Patrick Swaisy säga "nobody puts Baby in a corner" och rysa sådär in i märgen som när man var fjorton och inte visste vad kärlek var.

Jag sitter där på tunnelbanan och lyssnar och lyssnar och minns hur det vara att vara fjorton.

Och helt plötsligt är jag inte pepp och lycklig längre.

Jag nynnar med i "she's like the wind" och saknar de vänner jag hade då och den underbara gemenskapen i att vara tonåring och visast i världen.
Hur nära vi var.
Hur vi älskade
Både varandra och livet.

Jag saknar Min Bättre Hälft, så mycket att jag tror jag blir galen.
En blå, ruskigt risig soffa och ett mörkt fönster mot sätranatten.
Som första natten jag sov i hans famn, som den första månaden tillsammans. (fast där var soffan beige och fönstret mot kyrktuppen).
Som ett arkiv X avsnitt, som biff med rödvinssås och äckligt gott chokladmousse.
Som en omelett och salta pinnar över hela golvet.

Jag lovade mig själv att i den här bloggen skulle jag inte tjata om hopp och ändlöst mörker, jag skulle vara Pepp och Pretto.

Och visst är jag pepp på huvudstad och att sy ett lapptäcke som matchar gardinerna i ett rum där det nu både finns matta och böcker (de viktigaste sakerna förutom kläder).
Visst är jag glad över höst och lycklig över tunnelbana.
Jag planerar nästa temin och äter jättestora kanelbullar och steker omelett som mer påminner om äggröra.
Jag går upp tidigt och kokar havregrynsgröt och blir pepp på att koka egen lingonsylt.
Klämmer in fler och fler grundingredienser i ett allt för litet skafferi.

och bygger mitt liv omkring mig i en inbillad andningsbubbla från verkligheten.

Den här hösten ska jag andas ut.

En dag försenad

Idag är det onsdag och jag har ätit världens största bulle.

Veckorna blir längre och längre här i huvudstden och jag kan inte fatta att det bara var ynka femton dagar se jag såg det här rummet för första gången.

Ungefär detta har hänt i mitt liv sen sist:

* Jag har hyrt ut min hjärna i utbyte mot en biobiljett.
Mina nyfunna vänner beklagade sig efter vår föreläsning (där vi fått erbjudandet att aggera som försökskaniner i en mycket spännande undersökning a vissa områden i en mänsklig hjärna) att de gick miste om biobiljetten som erbjöds som tack. (de satt för långt bak i föreläsningssalen, och eprimenteraren i fråga behövde bara 24 små kaniner)
Jag därimot tar bara varje tillfälle i akt att få massor av elektroder kopplade till mitt huvud.
Jag väntar med spänning.

* Jag har köat.
Massor har jag köat. En halvtimme där, 40 minuter där.
En gång stod jag i kö i tjugo minuter för att sedan få reda på att jag själv skulle fylla i ett formulär
för att sedan ställa mig längst bak i kön igen.

* Jag har sprungit massor och missat åtskilliga tunnelbanor och bussar.

* Jag har lyssnat på sextiotalsmusik och gjort mig till allmänt åtlöje när jag mimar och eller stickar på tunnelbanan.

* Jag har lärt känna människor som är lika peppa, giriga, snikna och språkintresserade som jag.

* Tredje dagen i skolan hade jag redan en resa till berlin inplanerad med människor jag träffat i cirka en halvtimme.

* Jag har inhallerat helium på föreläsningar efter anvisningar från min lärare (från en tub jag delade med mina klasskamrater såhär appropå svininfluensan), och jag har återupptäckt lingvisters tendens att ge underliga ljud ifrån sig på offentliga platser när vi känner efter tungans position per fonem.

Jag har förståss också varit måttligt trött, less, negativ, less, rädd, nervös, glad, hoppfull och ångestfull.
Och jag har möbler.
En säng, bokhyllor, skrivbord, gardiner, en matta, snart ett nattduksbord och dv andra saker som får mitt rum att se ut lite mer som ett hem än vad det gjorde för två veckor sen.

Nu ska jag springa och hämta ett tvättlass från tvättstugan och sen blir det omelett till frukost.

Om en vecka i vår huvudstad:

Tisdag kväll:

Anländandet till en ny bostad.
Jag är från och med den här sekunden inackorderad i ett vitt rum hos en trevlig, men dock ny, människa, endast i sällskap av en uppblåsbar madrass och två resväskor.

Onsdag morgon:
Gå upp, duscha, äta frukost, titta på klockan, springa ut genom dörren.
Missa tunnelbanan.
Vänta.
Åka tunnelbana.
Missa bussen.
Få panik.
Fråga en ytterst otrevlig busschaufför samt en hjälpsam trafikvakt om hjälp och hitta en annan linje.

Åka buss.

Sitta i en informationssal och lyssna på informatörer.

Åka till mitt nya hem.
Packa upp resväskorna.
Åka till T-centralen,
Boka biljett.
Sätta mig på tunnelbanan.
Ha en halvtimme på mig att köpa böcker.
Inte hitta bokhandeln.
Ha en kvart på mig att köpa böcker.
Inte hitta böcker.
Tio minuter.
Ställa mig i kö
Fem minuter.
informatören försvinner ut på lagret.
fyra minuter.
Informatören ska bara anteckna en adress.
Två minuter
Ska bara ropa på mer personal.
en minut.
Informatören hittar inte heller böcker.
Jag vill börja gå.
Men här är den ju!
Stå i kö.
Springa till tunnelbanan.
Trumma med fingrarna.
Springa till tåget.
Åka hem till hemmastad.
Dö lite.

Komma hem och Älskade är inte ens klar med middagen.

Torsdag - söndag:
Städa lägenhet.
Gå på restaurang.
Hälsa på Älskades föräldrar.
Städa lägenhet
Spela yatzy
Kramas hej-då.

Ta med en resväska, en ikea-kasse, en stadium-bag, en vanlig väska och en dataväska på tåg och tunnelbana.

Måndag:
Introduktion.
Fotografering
Dator
Sova

Tisdag.
Vakna
Titta på mobilklockan
Somna om
Vakna igen.
Inse att mobilklockan stanat på 5 och att jag borde gått hemmifrån för tio minuter sen.
Springa
Stressa.
komma försent
Gå på lektion.
Lokalisera mig i storstaden.
Fixa saker.
Åka hem.

Nu:
dator.