livets fina

"glöm bort hur hemskt det var, och minns att allt det roliga är kvar
jag längtar efter havet jag aldrig ha fått se, och att samla vackra snäckor är en underbar idé

De reste samma natt i filifjonkans båt och all homsor hurrade och skrek och bar sig åt
Nu gungar glädjelampor över havet var man ser, nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer."
- Tove Janson

När jag stod på centralen och väntade på vad som sedan skulle visa sig vara bussresan från helvetet råkade jag gå förbi ett gäng barnböcker i en pocketshop. Där fanns bla "var är min syster" av vadheterhannu Sven Nordquist som kan vara min idol, och som jag har önskat mig flera år i rad, och trots att min mor och jag delar intresset barnböcker så har jag inte fått den.
Det som verkligen kallade på mitt intresse dock, var två böcker av Tove Janson, "vad hände sen" som jag minns som rolig från mina barndoms år, och "vem kan rädda knyttet" som jag minns med obeskrivlig skräck.
Jag läste dem nu med nyfikenhet och jag stod där mitt bland alla människor och hänfördes över hur vackra de var. Hur de enkla, mörka teckningarna i "vad hände sen" var bland det vackraste jag sett, och hur de rimmande raderna i min bardoms fasa talade rakt in i mitt hjärta och jag fick den underbara känslan av att bara vilja drunkna i allt vackert i världen.
Tove Janson, du är nog bäst i världen.

Som barnbok vet jag dock fortfarande inte, jag minns hur fasansfullt rädd jag var för morran somn barn, hur jag kunde se hemulerna och höra skriken i bakrunden i öppningscenen i "vem kan rädda knyttet" och hur rädd jag var att gå skogsvägarna ensam, just för att hon skriver så målande och verkligt.
Såsom jag drömmer om att kunna skriva en dag.


Igår hände mig en helt annan kulturell upplevelswe då jag såg "fathead" en riktigt rolig dokumentär om hur man kan gå ner i vikt på snabbmat, och faktiskt på vetenskaplig grunder.
Den beskrev på¨ett vetenskpligt sätt hur man blir fet, och får diabetes av att äta socker, och eftersom jag druckit ca tre glas vatten om dagen sen jag blev förkyld, och gått på toa MER ÄN EN GÅNG OM DAGEN är jag nu självklart döende i diabetes.
Detta har jag botrat genom att äta naturgodis till brunch, och nu ska jag över till sorella och äta semlor.
Dagens viktigaste fråga har varit "ska jag ha byxor eller klänning?" och när jag väl fårr på mig de gröna manchestrarna och det randiga linnet "ser jag tjock ut i det här?"

Nu har jag bråttom.

Adios

att resa bort

Jag har inte träffat min pojkvän på tre veckor.
Sånt suger.
Tre veckor utan en minsra kram eller kyss eller gos.
Det suger.

Så ni kan ju alla förstå hur mycket jag sett fram emot att få åka till hemmastad imorgon bitti och bara få ligga i hans famn och må bra.
Och sen åka hem-hem. Till mina förädrar, och laga spenatsoppa och baka kanelbullar som den nittioåring jag faktiskt är.

Så det började ju med stockholm snökaos.
Tunnelbanan fungerar inte, ersättningsbussar och pendeltåg och omvägar och hej och hå tills det tillslut tog mig ett par härliga två timmar från att låsa dörren till att checka in på universitetet och vice värs.
fantastico, gå upp sex på morgonen för att hinna till centralen klockan elva.
Det såg jag ju fram emot.
Speciellt när man har ett ton läxor och femtiotusen saker att packa och en lägenhet att städa och sen lite disk samt kanske komma ihåg att bära ut soporna förslagsvis. jaja.
Sl fick faktiskt igång systemet och nu går allt som på räls igen. för tillfället.

Sen var det ju det där med passet, det som jag tappae bort var det ja.
Men det gick att skicka och hämta ut lika bra i hemmastad. fint. fixat.
Sen var det det där med flygbiljetten, den som jag helst ska fått innan jag lämnar huvudstaden eftersom jag åker direkt hemifrån till utlandet. Den biljett som inte kom.
Men det är lugnt, det fixade sig. Den gick efter ett trevligt telefonsamtal att fica elektroniskt.

Sen var det det där med huvudvärken, och halsontet, och hjärnan som känns som en svamp och som uppenbarligen snart kommer att rinna ut från mina värkande öron. Och mina kliande, rinnande ögon, och allt snor.
Går det att fixa tro?

Och isåfall, vad kommer härnäst?

djupa tankar

såhär sent om nätterna efter långa dagar (med tex besök hos farbror polisen, tentamen och taxi med främlingar) kommer ofta mina djupaste stunder med funderingar över livets stora frågor.

som: när började man egentligen borsta tänderna?
Man gjorde det inte på Gustav Vasas tid...
Men man gör det nu... överallt.

En annan briljant idé från mig var att måla mina läppar med guldpenna för att jag ville se lite fascionabel ut såhär för mig jälv hemma.
Den lyckades jag doxk stoppa innan det praktiska utförandet och till min stora förtret tyckte min pojkvän över telefonen att det var ett klokt beslut.
Tråkmåns

middag

Jag har hittat bröd som smakar memma!!
MUMS med memma-bröd!

...jag har även hittat vad jag ska ge min mor i julklapp.
jag är bara något tidigt ute.

sämsta söndagen

Välkomna välkomna alla åskådare för ett nytt försök att samla Akkos tankar!
Programmet för detta år är simpelt och enkelt, för att inte säga okomplicerat!
En gång i veckan, endast en gång i veckan behöva ni besöka denna sida, och den ska Eder underhålla med minst ett nytt inlägg om dråpliga upptåg, svindlande äventyr, tårdrypande tankegångar eller fräsiga skämt och djupa filosofier.
Välkommna, välkomna mina damer och herrar, mitt hersskap och min publik, att följa denna blogg med spänning!

Ridån går upp och här är jag.
Mörkret ligger tätt över ett vintersverige och jag har varken pluggat eller repeterat inför tentan imorgon.

Jag har istället spenderat helgen med ett kort och ganska förvånande besök i svensk populärkultur där jag upptäckte att mänskligheten inte var så illa ute som jag trodde.
Bidraget jag hejade på gick vidare och nu måste jag kanske tillockmed titta på slutfinalen i melodifestivalen. Hur ska det här se ut?

Jag har även idag och igår ätit mina i flera veckor efterlängtade semlor, med varm choklad att dumpa den äckliga grädden i. Om detta skrev jag dessa ord på facebbok (en plats på internet som stadigt ökar i intresse så fort en tenta nalkas:
Åh, att avnjuta en semla med en kopp varm choklad en stormig eftermiddag.
Att dessa förtära endast i sällskap av en god bok.
Poesi är skriven över mer triviala ting.
Och vilken poesi det bleve, finge jag diktens gåva i detta nu.

Med dessa ord överlämnar jag bloggen i mitt äldre jags händer.

pöz.