livets fina

"glöm bort hur hemskt det var, och minns att allt det roliga är kvar
jag längtar efter havet jag aldrig ha fått se, och att samla vackra snäckor är en underbar idé

De reste samma natt i filifjonkans båt och all homsor hurrade och skrek och bar sig åt
Nu gungar glädjelampor över havet var man ser, nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer."
- Tove Janson

När jag stod på centralen och väntade på vad som sedan skulle visa sig vara bussresan från helvetet råkade jag gå förbi ett gäng barnböcker i en pocketshop. Där fanns bla "var är min syster" av vadheterhannu Sven Nordquist som kan vara min idol, och som jag har önskat mig flera år i rad, och trots att min mor och jag delar intresset barnböcker så har jag inte fått den.
Det som verkligen kallade på mitt intresse dock, var två böcker av Tove Janson, "vad hände sen" som jag minns som rolig från mina barndoms år, och "vem kan rädda knyttet" som jag minns med obeskrivlig skräck.
Jag läste dem nu med nyfikenhet och jag stod där mitt bland alla människor och hänfördes över hur vackra de var. Hur de enkla, mörka teckningarna i "vad hände sen" var bland det vackraste jag sett, och hur de rimmande raderna i min bardoms fasa talade rakt in i mitt hjärta och jag fick den underbara känslan av att bara vilja drunkna i allt vackert i världen.
Tove Janson, du är nog bäst i världen.

Som barnbok vet jag dock fortfarande inte, jag minns hur fasansfullt rädd jag var för morran somn barn, hur jag kunde se hemulerna och höra skriken i bakrunden i öppningscenen i "vem kan rädda knyttet" och hur rädd jag var att gå skogsvägarna ensam, just för att hon skriver så målande och verkligt.
Såsom jag drömmer om att kunna skriva en dag.


Igår hände mig en helt annan kulturell upplevelswe då jag såg "fathead" en riktigt rolig dokumentär om hur man kan gå ner i vikt på snabbmat, och faktiskt på vetenskaplig grunder.
Den beskrev på¨ett vetenskpligt sätt hur man blir fet, och får diabetes av att äta socker, och eftersom jag druckit ca tre glas vatten om dagen sen jag blev förkyld, och gått på toa MER ÄN EN GÅNG OM DAGEN är jag nu självklart döende i diabetes.
Detta har jag botrat genom att äta naturgodis till brunch, och nu ska jag över till sorella och äta semlor.
Dagens viktigaste fråga har varit "ska jag ha byxor eller klänning?" och när jag väl fårr på mig de gröna manchestrarna och det randiga linnet "ser jag tjock ut i det här?"

Nu har jag bråttom.

Adios