sommar

Mot eftermiddagen släpade jag mig ut från en tung, mörk och väldigt ledsen dag och vandrade ner mot stranden.
När jag fann den belamrad med glada människor och muntra massor gick jag den fina prommenadvägen mot klipporna, och klättrade upp mot den icke lika populära skogen.

och där satt jag.
Bland kvällssol träd och myror, och hade det fint med en bok i nästan två och en halv timme.
Jag vandrade hemmåt när myggen börjat surra och solen nästan helt gått ner.
Och runt mig på min stilla prommenad satt fina människor och grillade i sommaren.
Och allting såg så härligt ut.
Nu måste jag hitta någon som vill grilla med mig.

Sen upptäckte jag att min kropp uppenbarligen är sjuk i huvudet.
Jag har börjat äcklas av doften av vårblommor.
jag menar, rönn kan väl ingen människa i världen tycka luktar gott, men hägg!
När jag var barn hade jag mitt favoritställe i världen på en sten under et häggträd för att allt luktade så underbart gott där på våren.
Nu får jag typ kvälvningar av att gå förbi en.
typ alla vita blomträd ger mig den reaktionen.
Jag tror att jag är allergisk mot sommaren.

illusion

Begravning.
Maj.
Vår.

Träden slår ut och blommorna doftar och vår släkt står återigen samlade inför en kista.
Såsom förra året, så i år.

Och som jag såg hans familj sörja så djupt, stackars Makan sörja så djupt, kände jag egen saknad.
En fin man, en självklar del av min uppväxt och mitt liv, om än en bit på håll, har plockats bort för att aldrig ersättas.
Även om jag i den svala kyrkan bland de vackra psalmerna varken kan se eller förstå att det hänt, inte kan få något begrepp om en Carl-Bertil ur tiden.

Och samlade runt mig var de underbara nära.
Min släkt, mina farbröder och kusiner, som jag till skillnad från mammas sida ser som min familj.

Och jag går alltid igenom samma känslor när jag möter dem.

Lycka och kärlek.
De är så fina människor, mina människor, jag känner mig hemma och trygg och som om jag faktiskt hör till någonstans, som om jag är del av någonting, en släkt och en familj.

Ledsamhet.
För att jag inser att det är en illusion.
För att jag inser att vi bara ses en gång om året, max.
För att trots att vi kommer så fint överens och pratar så mycket så känner vi ju inte varandra på riktigt.
Jag har ingen egentlig plats i deras liv.

Längtan.
Drömmen om att ses. Drömmen om att ha.
Tanken på att träffas oftare och kanske kusinerna kan svänga ihop något en gång om året. En dag för oss om året att ses?

Besvikelse.
När jag inser att så funkar inte världen.

Förvirring.
när jag inte längre vet.
Vad jag älskar, om jag älskar dem och oss, fast på sådant avstånd?
Att så starkt älska något som kanske inte finns.
Att längta efter något som jag aldrig får?
Eller finns dom där?
Utan att jag ser dem, är det här vad livet är? Långa avstånd och ögonblickslycka?

Och jag blir depprimerad och förvirrad för jag har plötsligt inget grepp om livet.
Vad jag får älska och vad som är så viktigt.
Att inget är beständigt, att inget finns på plats för mig att ta på, riktigt där.
Familj, släkt, vänner, bekanta..
Att alla dessa människor i världen ständigt skiftar, försvinner, flyttar, sviker, finns någon annan stans.
Och jag vet inte vad som är verkligt längre.
Att känna kärlek för personer som man ändå kommer att förlora, känns ju lite fel. Att ständigt ha någon ny att sakna.
Att inse att fina människor ersätts med andra fina människor.
Att fundera på om bekantskaer och vänner ska ses lite lättare, kanske inte är så viktiga.
Att aldrig mer älska?
Eller att leva för att bli besviken.

En längtan efter en fast pungt.
Ett hem.
En släkt och en familj.

Ett alltid

Och att sedan känna sig dum och överanalytisk.

ett QI senare...

och han är inte lika söt som David Tennant heller...

om att komma hem. flera gånger.

Igår kväll tog jag ett sent tåg från hemmastaden mot vår huvudstad.
Älskling vinkade av på perrongen.
Att lämna honom och de gator jag vuxit upp på, efter middag i det hus som sett mig bli den jag är, och efter vänner som kännt mig hela livet känns det skumt att vara på väg bort, för att vara borta flera veckor.
När man sitter på den välkända, tråkigt fina vardagliga tunnelbanan och ser på förorternas nygrönska känns det fint och tryggt att komma hem igen. Till mitt.
Till min vardag här.

Och de eviga frågorna rasa kring skallen.
När var varför och framförallt hur?

Idag har jag tuffa ilandsproblem att tackla.
Tenta och redovisning. Fast jag vill hellst sova jag. Trots nio timmar nattsömn och eftermiddagslur.
Och när jag på facebook återigen ser min kompis nya bedårande söta kattunge som jag träffade i lördags funderar jag återigen över hur mycket min pojkvän är värd egentligen.
Allergiker.
Och inte fan är han sötare än en kattunge.

om att misslyckas

5 km.
Jag springer 5 km nuförtiden.
För två veckor sedan sprang jag en mil utan problem.
Utan att ens bli trött, och nu springer jag bara hälften.

Inte för att min kropp inte orkar.
Den är pigg och alert även när jag sprungit min runda och mina lungor och ben vill ha mer.
Men det är som om jag är tung, innuti. Som om där kroppen vill orkar själen inte med.
Som om att jag är matt och trött och less just nu och då kan jag inte få mina muskler att kämpa, bara tanken på de oändligt långa fem kilometrarna till får mig att vilja kura ihop mig under ett täcke och bara sova.

Och det är vad jag gör.
Sover.
Sover och läser hela dagarna och orkar inte med.

Jag vet inte varför, egentligen.
Mitt liv är så fint just nu att jag egentligen bara är nöjd.

Men det var ju det där med begravningen jag nog inte ka gå på.
Valet mellan att hedra en fin människa och inte få betyg i min kurs.
Det var ju det där med att inte ha träffat son pojkvän ordenltligt på ca fem veckor.
Det där med "ja gud vad fint det blev i huvudstaden, vad bra att jag ska flytta härifrån då"
och realiatentan och gramatiktentan samma vecka.
Och att jag inte åt på tolv timmar förra dygnet för att gröt är tråkigt, och att det kändes så bra, att vara yr av hunger igen.

ja ja. om en vecka är valet om begravningen taget, på onstag ska jag palla mig runt milen oavsett vad hjärnan tycker och jag har nu tillräckligt med bröd och äpplen hemma för att orka äta etttag till.

och så slog träden ut

Allt blir vackert om våren

motion

Man förlorar mycket av sin självrespekt av att jogga har jag märkt.
Mycket av sin rädsla att göra bort sig inför andra.

Man har fula kläder.
Man blir röd i ansiktet.
Man svettas.
Man blir ofta omsprungen av hurtiga pensionärer.

Ibland får man håll i bröstmusklerna och tror att man håller på att få en hjärtatack och tackar gudarna för alla andra hurtiga människor omkring sig i skogen.
Man inser sedan att även om man nu skulle få en hjärtatack skulle det inte tjäna någonting med folk runtomkring sig, man skulle ändå behöva dö av skam om någon gjorde mun-mot-mun-metoden mot ens svettiga, röda ansikte.

Men det är fint ändå.

Idag hade jag äran att vara ute i spåren med moster, och hon är alltid fin att umgås med.

Valborg

Ett tåg, en förvirrad prommenad i en ny stad.
Hundratals studenter och flera glas vin mitt på dagen.
Att träffa gamla vänner.

Grillning, kubb, Nf, grönt gräs och lite mer vin.

Dryga lekar och dumförklaring.

Att träffa er igen, att vara härligt borta och leva i ett underbart nu, se sin framtid och staden jag kommer att flytta till.
Att somna bredvid den man älskar.

Pizza på bakisdag.
Godis och film.

Ett tåg.

Och hemma igen.
efter ett långt men härligt dygn.

Valborg <3