illusion

Begravning.
Maj.
Vår.

Träden slår ut och blommorna doftar och vår släkt står återigen samlade inför en kista.
Såsom förra året, så i år.

Och som jag såg hans familj sörja så djupt, stackars Makan sörja så djupt, kände jag egen saknad.
En fin man, en självklar del av min uppväxt och mitt liv, om än en bit på håll, har plockats bort för att aldrig ersättas.
Även om jag i den svala kyrkan bland de vackra psalmerna varken kan se eller förstå att det hänt, inte kan få något begrepp om en Carl-Bertil ur tiden.

Och samlade runt mig var de underbara nära.
Min släkt, mina farbröder och kusiner, som jag till skillnad från mammas sida ser som min familj.

Och jag går alltid igenom samma känslor när jag möter dem.

Lycka och kärlek.
De är så fina människor, mina människor, jag känner mig hemma och trygg och som om jag faktiskt hör till någonstans, som om jag är del av någonting, en släkt och en familj.

Ledsamhet.
För att jag inser att det är en illusion.
För att jag inser att vi bara ses en gång om året, max.
För att trots att vi kommer så fint överens och pratar så mycket så känner vi ju inte varandra på riktigt.
Jag har ingen egentlig plats i deras liv.

Längtan.
Drömmen om att ses. Drömmen om att ha.
Tanken på att träffas oftare och kanske kusinerna kan svänga ihop något en gång om året. En dag för oss om året att ses?

Besvikelse.
När jag inser att så funkar inte världen.

Förvirring.
när jag inte längre vet.
Vad jag älskar, om jag älskar dem och oss, fast på sådant avstånd?
Att så starkt älska något som kanske inte finns.
Att längta efter något som jag aldrig får?
Eller finns dom där?
Utan att jag ser dem, är det här vad livet är? Långa avstånd och ögonblickslycka?

Och jag blir depprimerad och förvirrad för jag har plötsligt inget grepp om livet.
Vad jag får älska och vad som är så viktigt.
Att inget är beständigt, att inget finns på plats för mig att ta på, riktigt där.
Familj, släkt, vänner, bekanta..
Att alla dessa människor i världen ständigt skiftar, försvinner, flyttar, sviker, finns någon annan stans.
Och jag vet inte vad som är verkligt längre.
Att känna kärlek för personer som man ändå kommer att förlora, känns ju lite fel. Att ständigt ha någon ny att sakna.
Att inse att fina människor ersätts med andra fina människor.
Att fundera på om bekantskaer och vänner ska ses lite lättare, kanske inte är så viktiga.
Att aldrig mer älska?
Eller att leva för att bli besviken.

En längtan efter en fast pungt.
Ett hem.
En släkt och en familj.

Ett alltid

Och att sedan känna sig dum och överanalytisk.