om att misslyckas

5 km.
Jag springer 5 km nuförtiden.
För två veckor sedan sprang jag en mil utan problem.
Utan att ens bli trött, och nu springer jag bara hälften.

Inte för att min kropp inte orkar.
Den är pigg och alert även när jag sprungit min runda och mina lungor och ben vill ha mer.
Men det är som om jag är tung, innuti. Som om där kroppen vill orkar själen inte med.
Som om att jag är matt och trött och less just nu och då kan jag inte få mina muskler att kämpa, bara tanken på de oändligt långa fem kilometrarna till får mig att vilja kura ihop mig under ett täcke och bara sova.

Och det är vad jag gör.
Sover.
Sover och läser hela dagarna och orkar inte med.

Jag vet inte varför, egentligen.
Mitt liv är så fint just nu att jag egentligen bara är nöjd.

Men det var ju det där med begravningen jag nog inte ka gå på.
Valet mellan att hedra en fin människa och inte få betyg i min kurs.
Det var ju det där med att inte ha träffat son pojkvän ordenltligt på ca fem veckor.
Det där med "ja gud vad fint det blev i huvudstaden, vad bra att jag ska flytta härifrån då"
och realiatentan och gramatiktentan samma vecka.
Och att jag inte åt på tolv timmar förra dygnet för att gröt är tråkigt, och att det kändes så bra, att vara yr av hunger igen.

ja ja. om en vecka är valet om begravningen taget, på onstag ska jag palla mig runt milen oavsett vad hjärnan tycker och jag har nu tillräckligt med bröd och äpplen hemma för att orka äta etttag till.