att resa bort

Jag har inte träffat min pojkvän på tre veckor.
Sånt suger.
Tre veckor utan en minsra kram eller kyss eller gos.
Det suger.

Så ni kan ju alla förstå hur mycket jag sett fram emot att få åka till hemmastad imorgon bitti och bara få ligga i hans famn och må bra.
Och sen åka hem-hem. Till mina förädrar, och laga spenatsoppa och baka kanelbullar som den nittioåring jag faktiskt är.

Så det började ju med stockholm snökaos.
Tunnelbanan fungerar inte, ersättningsbussar och pendeltåg och omvägar och hej och hå tills det tillslut tog mig ett par härliga två timmar från att låsa dörren till att checka in på universitetet och vice värs.
fantastico, gå upp sex på morgonen för att hinna till centralen klockan elva.
Det såg jag ju fram emot.
Speciellt när man har ett ton läxor och femtiotusen saker att packa och en lägenhet att städa och sen lite disk samt kanske komma ihåg att bära ut soporna förslagsvis. jaja.
Sl fick faktiskt igång systemet och nu går allt som på räls igen. för tillfället.

Sen var det ju det där med passet, det som jag tappae bort var det ja.
Men det gick att skicka och hämta ut lika bra i hemmastad. fint. fixat.
Sen var det det där med flygbiljetten, den som jag helst ska fått innan jag lämnar huvudstaden eftersom jag åker direkt hemifrån till utlandet. Den biljett som inte kom.
Men det är lugnt, det fixade sig. Den gick efter ett trevligt telefonsamtal att fica elektroniskt.

Sen var det det där med huvudvärken, och halsontet, och hjärnan som känns som en svamp och som uppenbarligen snart kommer att rinna ut från mina värkande öron. Och mina kliande, rinnande ögon, och allt snor.
Går det att fixa tro?

Och isåfall, vad kommer härnäst?