Livet börjar sakta men säkert klarna lite.
jag lär mig återigen med förvåning att livet inte behöver vara svårt ändå. Att allt det här kan vara så lätt även för mig. Att känslor är helt ok och att jag inte är ensam. faktiskt.
Har ett jättebeslut att ta. Jätte. Jättejobbigt, i mina tankar hela tiden. Hundra procent.
Jobbigt att vara nära. Jobbigt att vara nära dig, och dig.
Livet är fint här. fantastiskt. och vackert.
Jag klagar mycket och beslutet tynger, men faktiskt tror jag att jag äntligen hittat hem igen här.
och det är så fruktansvärt skönt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar