I keep dancing on my own

Det finns ett ögonblick när världen står stilla och där finns bara du.

Det finns ett ögonblick där världen är vacker, mitt liv är perfekt, och jag är fantastisk, lycklig och helt till freds.
Och det är mitt i natten, bland blinkande ljus, dansande människor och alldeles för hög musik som tar upp hela min själ.
Och även om jag antagligen beter mig som ett koordinatiskt missfoster som är högröd i ansiktet med smink rinnande ner för kinderna och ett hår som ett skatbo efter ett par timmar i total glömska, så är det då jag är som mest fri. För man har inte tid att tänka.
Det man har tid med är att försöka sjunga med i texter jag inte kan, hoppa upp och ned när musiken stegrar sig, och att röra sig (i alla fall enligt mig just då) helt i takt med den när den är monoton.
Och alla människor runt om kring mig är vackra, för vi alla gör samma sak.
Och här, här i min nya stad, här har jag hittat fantastiska människor.
Jag känner dem inte om dagarna, jag har inte hittat mina vänner, ännu, men jag har hittat fantastiska dansare.
För vi alla står i ring, vi alla dansar, fult, vackert, intensivt och roligt, och vet ni vad de bästa är?
De dansar, och ingen av dem förävntar sig att jag ska ha sex med dem efteråt, ingen av dem vill hångla, ingen av dm är där för att jag är kvinna och alkoholpåverkad.
Vi dansar för att det är kul.
Jag dansar för att vara fri.
För att det är underbart och fantastiskt.
För att där är du och musiken, ingen annan än du, ljuset och musiken.
och sen.
Sen kommer reccedansen.
Det rytmiska, magiska tickande ljudet som bara fyller dig med glädje.
Och helt plötsligt är du inte längre själv. Inte längre en individ.
Du är recce.
jag har aldrig träffat personen framför mig, eller personen bakom mig, personen till vänster om mig är bara en bekant, men just nu spelar det ingen roll, för vi gör samma rörelser, dansar samma dans, vi är alla reccar. Och vi alla är fantastiska.

När jag cyklar hem genom den dimmiga höstnatten är jag alldeles ensam, och det enda ljud som hörs är det svaga ringandet i öronen efter dansgolvet.
Om nätterna i alldeles för hög fart över mörka vägar är jag lycklig.

Om dagarna sitter jag i diverse klassrum bland människor som blir mer och mer bekanta och försöker lista ut om jag vill dedikera resten av mitt liv till stenar, om det här verkligen är rätt.
Eller om jag ska ändra mig för omväxligns skull.
Jag gör det medan jag fascineras av jordbävningar, vulkaner, bergens rötter, urgamla leddjur och föreläsare som jämför sina kollegor med hitler.
Om dagarna funderar jag på om jag äntligen ska hitta den plats jag passar in på.

om nätterna sakanr jag min pojkvän, kollar på alla säsonger i en jättebra serie eller pratar med min fantastiske roomie när jag egentligen borde sova.

Och livet fortsätter i allt för hög hastighet runt om mig.