om de svåraste kännslorna

När jag efter en snabb prommenad i varmare väder än förväntat satt och väntade på Sorella vid fnasket spelade rådhusklockorna för mig.
Där satt och reflekterade över att trots att jag spenderat så många veckor i min hemstad så sällan befunnit mig i centrum. På stan, vid torget.
Och medan jag satt och grunnade på livets tokigheter spelade klockorna en glad sommarvisa från min barndom.

och medan jag sakta sjöng med det jag minns av texten reflekterade jag över sommaren.
Om hur den alltid, även i min barndom, gjort mig besviken.
Aldrig blivit sådär sommrig som jag tänkt, drömt om och planerat.
Det är sällan sommarklänningar och bara fötter.
Inte så många simturer i svala sjöar och vackra älvar som jag tänkt.
Inte så flotta glassar eller glada picknickar i parken som beräknat.
Inga smultron och inga dimmiga nattpromenader.
Inte ens nu hela dagar spenderade åt förtrollande böcker.
Jag lyssnar inte på så många sommarpratare i p1.

Och inte heller blir det så många kompisar som man tänkt.

För jag jobbar och de jobbar och jag pker bort och de åker bort och helt plötsligt har sommaren gått och de soliga dagarna och sommarnjutningen var aldrig där.

Jag blev bara myggbiten, uttråkad och överhettad.

Och så tänkte jag på farmor.
Eftersom en astrid lindgren-låt spelades föreställer jag mig alltid hennes böcker som farmors barndom.
Och farmor kunde säkert texten så mycket bättre än vad jag kan.
Och jag vill ha min farmor tillbaka.

Farmor som sedan ett år och lite till är borta, och som redan innan det egentligen var försvunnen.
Och jag längtar efter farmor från min barndom.
Den glada, starka farmor.
Som jag plockade smultron och spelade kort med.
Som spenderade timmar med mig när jag skulle plocka fram varenda ägodel ur hennes smyckesskrin och hänga dem på mig.
Som spenderade timmar när jag skulle rota i varenda låda, titta på varenda foto, läsa varenda gammalt papper i hennes minnesgömmor.
Hon som alltid berättade varenda historia, svarade på varenda fråga och delade varje minne.
Hon som läste råttanta, kejsarens nya kläder, och stadsmusikanterna från Bremen otaliga gånger med sin farmorsröst.
Hon som bakade världens godaste bullar och alltid bjöd på köttbullar, kokade morötter och rödavinbärsgelé.
Som gav mig pengar är jag hittade nålar.
Henne som vi delade så många jular och så många fina stunder med.

Om att sitta på torget i en välkänt främmande stad.
Om att sjunga med i en glad sommarvisa och känna sorg och saknad.
Om att återigen vara ledsen över att jag inte föddes tidigare. Innan alla försvann.

och om de svåraste kännslorna.
De jag inte kan skriva om.
De som är förbjudna, bortglömda, förbannade och bannlysta.
De som gnager mig tjugofyra timmar om dygnet och plågar mig så jag inte längre vert hur mycket mer jag orkar, eller hur länge till jag står ut.
De som inte får eller kan delas med någon, utom älskade systrar.
De jag inte blir kvitt.
Vad gör man med sådana kännslor?
Och när tar de slut?
När får jag äntligen vila?