och störst av allt är kärleken

och sånt.

Ja gud.
Inte är man rojalist. Fast kanske i smyg.
Min generella upåpfattning om kungligheter är: att det är en fin tradition, man får kolla på fina klänningar och sukta, det är trevligt och svenskt och hej och hå, MEN, det finns ju faktiskt människor där bakom, riktiga människor och riktigta liv och även om det är deras vardag så tycker inte riktigt jag att det är rättvist. Mot dem.
Tänk att ha en sådan begränsad framtid.

Jag har dessutom gjort en rätt stor grej av att jag inte bryr mig ett dugg om brölloppet och helst INTE beffiner mig i sthlm centrum då.

Men igår, efter att jag släpat mig en km, dubbelvikt av smärta och med långa pauser på parkbänkar för att få bort yrseln, när jag låg på min mosters soffa och såg bröllopsmiddagen (och suktade efter de vackra klänningarna och tillsammans med moster kritiserade de fula (hängbröst i djup uringning, blä)) kunde jag inte låta bli att för det första vara ruggigt intresserad av vad de höll tal om, och sen bli rörd av de fina sakerna de sa till varandra.
Och vilja gråta lyckligt över att folk älskar varandra och att det är så fint.

Och sen höll numer Prins Olof Daniel Hertig av Västergötland, av Huset Bernadotte sitt tal till Kronprinsessan.
Och gud.
Och.. ja herre gud.
Vad fint.
Vad fantastist.
Så underbart vackert och romantiskt och... Det var bland det finaste jag hört.
Jag måste nog gifta mig med karln.

I alla fall måste jag ju helt klart gifta mig. Och det snart.

När jag färdigfrossat i klänningar i allsköns stilar, njutit av svenska jordgubar och glass, melon och baguette med brieost samt frysta torkade blåbär (ibland tänker moster till ordentligt) medan jag sktat efter bröllopstårtan gick jag hem genom sthlmsnatten.

Idag vaknade jag till en jättefin dag på Tom Titt med glada vänner.
Och imorgon bor jag inte här.

Gud vad livet är förvirrande