Du lindar av olvon en midsommarkrans

och hänger den om mitt hår.

I wish

Även om midsommarfiranden nuförtiden är utan blomsterkransar och dans kring fallosymboler dör jag lite av kärlek så här dagen efteråt.

För det är en bil genom skogen.
Och en sjö och svensk sommar.
Isolerade utan el och vatten såsom sig bör denna urgamla helgdag.
Det är massor av mat och några snappsar.
Och sång. Sånger om fallosymbolernas realisering och nersupna sudentdrömmar.
Och lekar och tipsrunda och en klänning indränkt i rått ägg.
och de tre första sommardoppen.

Och kärlek.
Vi, alla glada.
Hela gänget där alla känner varandra och fler är välkomna.
Och sång, och fina ord med fina människor, om fina samtal, högar av berusade kompisar och dryckeslekar på olika sråk.
Och nämnde jag kärleken?

Om knotten, och myggen, och att gå barfota så långt in i skogen du bara kan i halvmörkret för att kissa.
Om att vakna med sönderrivna fötter.

Om att lägga sig klockan fem på morgonen.
Med snurrande huvud, blött hår ett varmt härta och världes finaste karl i dina armar.

Om att se på när andra äter frukost.
Och inte veta om man är avundskuk på senapsill, skinka och grillchips på lingongrova en morgon ute i solen.
Om att ha vänner som doppar varmkorv i yougurth.

Det är värt att vara bakis idag. Och jag har fått pommes frittes och maxhamburgare.

och störst av allt är kärleken

och sånt.

Ja gud.
Inte är man rojalist. Fast kanske i smyg.
Min generella upåpfattning om kungligheter är: att det är en fin tradition, man får kolla på fina klänningar och sukta, det är trevligt och svenskt och hej och hå, MEN, det finns ju faktiskt människor där bakom, riktiga människor och riktigta liv och även om det är deras vardag så tycker inte riktigt jag att det är rättvist. Mot dem.
Tänk att ha en sådan begränsad framtid.

Jag har dessutom gjort en rätt stor grej av att jag inte bryr mig ett dugg om brölloppet och helst INTE beffiner mig i sthlm centrum då.

Men igår, efter att jag släpat mig en km, dubbelvikt av smärta och med långa pauser på parkbänkar för att få bort yrseln, när jag låg på min mosters soffa och såg bröllopsmiddagen (och suktade efter de vackra klänningarna och tillsammans med moster kritiserade de fula (hängbröst i djup uringning, blä)) kunde jag inte låta bli att för det första vara ruggigt intresserad av vad de höll tal om, och sen bli rörd av de fina sakerna de sa till varandra.
Och vilja gråta lyckligt över att folk älskar varandra och att det är så fint.

Och sen höll numer Prins Olof Daniel Hertig av Västergötland, av Huset Bernadotte sitt tal till Kronprinsessan.
Och gud.
Och.. ja herre gud.
Vad fint.
Vad fantastist.
Så underbart vackert och romantiskt och... Det var bland det finaste jag hört.
Jag måste nog gifta mig med karln.

I alla fall måste jag ju helt klart gifta mig. Och det snart.

När jag färdigfrossat i klänningar i allsköns stilar, njutit av svenska jordgubar och glass, melon och baguette med brieost samt frysta torkade blåbär (ibland tänker moster till ordentligt) medan jag sktat efter bröllopstårtan gick jag hem genom sthlmsnatten.

Idag vaknade jag till en jättefin dag på Tom Titt med glada vänner.
Och imorgon bor jag inte här.

Gud vad livet är förvirrande

Om fredagar.

Om en fin lunch med en ännu finare kusin.
Om ett sista besök i världens vackraste bokhandel.

Om sömnen på tunnelbanan kl tre en fredagseftermiddag.
Om huvudvärken.
Om snoret.
Om halsontet och illamåendet.

Om åskan <3

Om en fin kväll med fina människor i ett fint nittiotal fast snor och jag är äckligast i värdeln.

Om att ha slut på softis på tunnelbanan.
Om att charma en kille och att dricka te och titta på film i en främmande lägenhet kl fyra på morgonen.
Om att inte hångla med främmande män.
Helst
Om att komma hem klockan sex och vakna klockan tio och nu måste dagen börja för nu fan ska här pluggas teori.

kanske.

En prommenad som måste göras.
Om en fin moster ikväll.

Och dagarna som bara går

om varför man inte lånar ut sin telefon på plattan

för då får man prata med farbror polisen.

serru..

fast jäsiken vilken spännande dag

herre min je

långt över en vecka säger datumet.
så långt över tisdagen att det nästan är tisdag igen.

Och jag som hade ett inlägg.
Om inte fler.
Många fina inlägg.

Om vattenfallet på gatan.
Om joggingturen
Om sömnen.

Men sen kom livet och det blev som det blev, är som det är och blir som det blir.
Och det hände så mycket och var så mycket fast ingenting egentligen skett.
Och jag blev kvar.
Fast tom.

Och ingenting fanns kvar att säga

Utom att hur man än vände och vred och planerade så blev livet aldrig som man tänkt.

funderingar

Ligger hemma på mig säng och återhemtar mig efter tre nätter med ett genomnitt på 4 timmars sömn.

Läser om alla Michelle Magorians böcker.

Dör lite av kärlek.

Funderar dock över en sak.
Förr i tiden, på grund av fattigdom, bristande teknik och sedan krig var barn tvingade att bli vuxna väldigt tidigt. Om inte redan vid tolv, fjorton och inte förr alltför länge sedan var 20 en relativt hög ålder för att vara ogift och utan barn.
Människo har kämpat hårt för att skapa ett tryggt samhälle för att barna ska kunna vara barn.
Vi får ett globaliserat, teknologiserat samhäller där barn mer eller mindre frivilligt offrar sin barndom för att bli vuxna så fort som möjligt.
Ironi?

resa

Tittar mig omkring i lägenheten

Rotar igenom väskan

Titar en gång till

Oroar mig

Sitter ner ett tag

Tänker

Rotar

Tittar



Om jag skulle vara modig nog att tycka att jag har allt och kanske bege mig ändå?



Till Berlin!!

Äntligen!

tisdag

När jag trött och uppgiven vandrade hem i höga klackar och värkande fötter lördag morgon kl fyra, då fåglarna sjöng och solen just gått upp var jag något ledsen på världen.
Det var sent.
För att inte säga tidigt.
Jag var trött, utmttad och slut efter två tentor på samma vecka och jag somnade på tunnelbanan och fick gå längre än beräknat.
Massor av långt fick jag gå, och allt jag ville var att sova.
Och kvällen hade inte ens varit värd det.

Trots fina människor, fina klasskamrater och ett fint hejdå på fin resturang.
Krogen.
Jättedyr
Hög musik men ingen dansade.
Så mycket folk att man knappt kunde gå två steg.
Jag skrek mig hes och hörde ändå inte allt vad som sades.

Och en söndag som blev helt borkastad på trött och slut.
En bok som bara får mig att längta efter sånt som inte finns, en säng och en väldigt ledsen Akko.

Och sen en Mallo som räddade världen.
En fin måndag i solen och ett par nya skor.
En lunch i sommaren, en fin vän.

En tisdag.
Två fina.
Massor av second-hand-butiker, veggomat och slutligen en glass på nytorget.

Sommar. Och nya kläder.
Och ny semester
Och slut på skolan.

En resa, snart en karslok, och massor av fantastiska planer.