Almän klagolåt

Jag sitter på min säng i en ny lägenhet full med banankartonger.
Jag är sjuk, jag snorar och jag har tusen saker överallt.
Vid mig ligger en anslagstavla med tusen saker klottrade som borde göras snart. ikväll helst.
Jag är trött och har huvudvärk.

Jag kom hit igår efter en månad i min hemstad där jag delat en liten tvåa med världens vackraste man.
Jag kom hit igår och det kändes som att röra sig gen om sirap, som om luften inte ville in i mina lungor och som om jag skulle kräkas av sorg och gå under av saknad.
Som om snön och vintermörkret och de fem trapporna till min lägenhet och de ouppackade väskorna inte mer kunde tynga min kropp än den ofattbara tomheten över att inte längre dela vardagen med den människa jag älskar.
Vad fick mig att flytta hit och ge upp det?
Jag har sällan känt mig så liten och ensam som igår kväll, då jag fakade en fökrylning när jag grät i telefonen när jag pratade med min mor, då jag över skype talade om för min man att jag saknar honom så min kropp kunde brista.
Att i sex månader leva med denna konstanta saknad.

Nu behöver jag inte faka en fökylning längre.
Sj hade "fel på värmen" i tåget och det immade om min andedräckt under de två timmarna jag satt och huttrade i en kupé mer fylld med mina väskor än människor.
Nu är jag sjuk.
Sjuk och bitter.

Saker från den mörka sidan: Jag är sjuk, Jag är rädd för framtiden, jag saknar min bättre hälft, jag har en lägenhet full med oupppackade banankartonger, jag är sjuk, ja kommer att ha sömnbrist den här veckan med.

Saker från den ljusa sidan:
Jag har klarat tentan, jag har med viss hjälp hittat ett ryskt metalband som sjunger på svenska med låt-titlar som: grodor, ryttare.

Jag återkommer med mer aknedoter när huvudvärken lagt sig.